Mondelez har tackat nej till ett erbjudande från amerikanska regeringen om medling i konflikten med IUL om antifackligt agerande i Egypten och Tunisien, ett agerande som IUL anser strida mot OECD:s riktlinjer för multinationella företag.
OECD:s nationella kontaktpunkt i USA erbjöd sina tjänster som svar på ett klagomål från IUL i mars i år. Den nationella kontaktpunktens bedömning av klagomålet och dess resultat finns här på amerikanska regeringens hemsida [1]. Enligt kontaktpunkten är IUL:s påståenden ”giltiga, substantiella och dokumenterade”. Mondelez bemötte IUL:s klagomål med att neka till att ha brutit mot riktlinjerna. I det skedet i processen bjöd kontaktpunkten in båda parterna till ett medlingsmöte för att försöka nå en lösning. IUL tackade ja, Mondelez ville inte komma.
OECD-riktlinjernas rutiner för klagomål mot multinationella företag har karaktären av icke-bindande lagstiftning. Kontaktpunkten förklarade att ”ett beslut att delta i processen i sig inte är liktydigt med ett medgivande av beteenden som är oförenliga med riktlinjerna”. Processen har inga juridiska konsekvenser och parterna kan avbryta medlingsförhandlingarna när som helst. Om Mondelez verkligen vill identifiera och åtgärda eventuella överträdelser har de allt att vinna på att medverka i processen.
Ändå vägrar Mondelez.
Varför är Mondelez rädda för att prata med IUL? Många av deras konkurrenter i livsmedelssektorn inte bara pratar med IUL utan har dessutom ett strukturerat förhållande med IUL för hantering av till exempel rättighetsfrågor.
Trots Mondelez’ nej till medling rekommenderar kontaktpunkten Mondelez att prata med IUL och lösa konflikten. Kommer Mondelez att säga nej också till detta?