Med pukor och trumpeter har Nestlé i press och media presenterat en tioårig ”Plan Nescafé” med vars hjälp företaget ska "optimera sin kaffeleveranskedja ytterligare”. Nestlé planerar att köpa dubbelt så mycket Nescafékaffe direkt från odlare de kommande fem åren. Planen innehåller också ett speciellt avsnitt om Nespresso – föga förvånande, eftersom Nespresso är Nestlés snabbast växande varumärke.
Att Nestlé skulle vara pigga på mer direkt makt över sin kaffeleveranskedja är knappast någon nyhet. Priset på kaffebönor har inte varit så här högt på 13 år. Kaffeterminer har stigit med 35 % de sista tre månaderna, vilket är en bättre affär för handlare och spekulanter än för rostarna. Plan Nescafé har därför maskerats med en massa prat om ”hållbarhet”. Nestlé skapar ju ”gemensam nytta för aktieägarna och i de samhällen där företaget verkar”, enligt vd Paul Bulcke. Nestlé lovar att uppfylla hållbarhetsstandarder i kaffeodlingen, att stötta odlare med teknisk hjälp och mikrofinansiering och att minska sina fabrikers miljöpåverkan.
Självklart välkomnar vi uppriktiga ansträngningar för att förbättra situationen för de små kaffeodlarna – en grupp som drabbats särskilt hårt av prissvängningarna, köparkoncentrationen och miljöförstöringen. Men kommer Plan Nescafé att göra läget bättre? Visa av erfarenhet gissar vi att det är odlarna som tar alla riskerna i Nescafés plan.
I Nestlés aktuella Creating Shared Value-rapport skryter företaget till exempel med det växande antalet mjölkproducenter som de köper direkt från. Men inget sägs om det faktiska innehållet i de relationerna och hur de fungerar i praktiken. Trots Nestlés bluff om att rapporten skulle uppfylla Global Reporting Initiatives krav för hållbar rapportering (se IUL sänker Nestlés CSR-betyg från B+ till Skräp [1]) så innehåller den inga substantiella uppgifter om arbetsvillkoren i företagets enorma leverantörskedja inom jordbruket. Och inte ett ord sägs om barnarbete inom kaffesektorn eller situationen för de många migrantarbetare som den globala kaffeskörden är beroende av.
Nestlé har 12 Nescaféfabriker i kaffeodlarländer. Enligt planen ska alla de fabrikerna förses med ”hållbart producerat” kaffe till 2015. Och vad säger då planen om arbetarna som förädlar kaffet? Ingenting alls. Vad hållbart kaffe betyder för deras jobb och försörjningsmöjligheter tas inte upp. Hur kan Nestlé uppfylla ”internationellt erkända hållbarhetsstandarder” till 2015 om de inte bryr sig det minsta om att uppfylla ILO:s internationellt erkända arbetsnormer i fabrikerna där de producerar burkarna, paketen och påsarna med Nescafé?
När Nestlé pratar om att ”optimera leveranskedjan” syftar de då också på inrättandet av företagskontrollerade fackföreningar, som på Nescaféfabriken i Panjang i Indonesien där företaget underminerade det officiellt erkända Nestléarbetarfacket? Innebär Plan Nescafé att företaget vägrar förhandla med legitima fackföreningar om inte företagskontrollerade bluffack får sitta med vid förhandlingsbordet?
Nestléarbetarfacket i Panjang har kämpat i tre år för sina grundläggande fackliga rättigheter. Kampen går vidare för dem [2], med eller utan Nescafés plan.
Prissvängningarna på kaffebönor och det därmed förknippade hotet från råvaruterminer kan spränga ett stort hål i företagets balansräkning. Vi måste akta oss för att förväxla en strategi för finansiell riskspridning med hållbara rutiner baserade på de internationellt erkända arbetsnormerna i FN-organet ILO:s konventioner.
När det gäller att skapa gemensam nytta är det tydligt att vissa intressenter och deras samhällen är mer jämlika än andra. Den halva miljard CHF som Plan Nescafé fördelar över planens tioårsperiod ska vägas mot de drygt 9 miljarder CHF som öronmärkts av Nestlé enbart under 2010 för aktieåterköp. Om de ska vara trovärdiga måste insatser för att förbättra villkoren för de män och kvinnor som odlar, skördar och förädlar kaffet vi dricker nå bortom miljöretoriken.