Medan stridens vågor går höga i kampen om det ekonomiska krigsbytet vid ett eventuellt fientligt köp av brittiska Cadbury från Kraft Foods’ sida [1] uppmanar nu IUL-anslutna Unite Kraft att lägga korten på bordet och ge tydliga garantier för jobben och pensionerna. I ett öppet brev till Krafts vd Irene Rosenfeld den 16 november uttrycker Unites förbundssekreterare för livsmedels- och dryckessektorn Jennie Formby djup frustration över att ”Krafts ständiga vägran att med oss föra meningsfulla samtal om de frågor som är viktigast för våra medlemmar och den brittiska allmänheten har gjort oss alltmer bekymrade över företagets avsikter.” Unite kräver nu konkreta garantier för att jobb och arbetsvillkor inte påverkas negativt av ett övertagande, till exempel genom nedläggningar och uppsägningar i Storbritannien och Irland de närmaste fem åren. Förbundet vill också att företaget för samma period garanterar att arbetsvillkoren inte urholkas, att pensionsavgifterna inte höjs och att företaget åtar sig att finansiera eventuella pensionsunderskott.
Den 9 november fogade sig Kraft i de brittiska reglerna om en tidsfrist som innebär att budgivaren antingen måste komma med ett slutgiltigt bud inom sex månader eller avsäga sig rätten att fullfölja budet. Kraft upprepade då formellt det tidigare budet att köpa Cadbury för en kombination av kontanter och aktier. Budet är i själva verket värt mindre idag än ursprungligen, eftersom Kraftaktien fallit i värde sedan september. Cadburyledningen tackade nej och det betyder att Kraft nu har tre veckor på sig att presentera sitt bud för Cadburys aktieägare. Därmed träder ännu en brittisk regel i kraft som ger Kraft 60 dagar att förbättra budet.
Formellt sett har övertagandet nu blivit ”fientligt”. I praktiken var ett köp av Cadbury från Krafts sida alltid att betrakta som fientligt vad gäller de anställda i bägge företagen.
Företagsförvärv har alltid en vinnare, nämligen det uppköpta företagets aktieägare och toppdirektörer (tack vare deras aktieoptioner). De anställda på Kraft – och på ett före detta Cadbury som övertagits av Kraft – skulle vara förlorarna, trots det kvantumsprång i marknadsandelar som gör finansanalytikerna så entusiastiska. Kraft går knackigt och företaget har enorma lån som motsvarar nästan halva marknadsvärdet, en konsekvens av att man försökt finansiera aktieutdelningar och aktieåterköp enbart med hjälp av sparåtgärder (d v s uppsägningar) istället för att bygga upp företaget med produktiva investeringar. Förvärvet 2007 av Danones kakverksamhet ökade på lånebördan men fick inte Kraft att sluta slussa pengar till aktieägarna.
Kraft skulle tvingas skuldsätta sig ännu mer för att betala för Cadbury, men investeringsbankerna – som skulle tjäna allra mest på affären – slåss om att få finansiera köpet med ännu mer lån. Enligt finanspressen står så många som 18 storbanker på kö för att ge Kraft ett överbryggningslån och en revolverande kredit, bland annat Royal Bank of Scotland (RBS) med brittiska regeringen som en av storägarna efter massiva räddningspaket. ”Det har inte undgått oss”, säger Jennie Formby från Unite, ”att en av budets delfinansiärer är en bank som skattebetalarna äger.” RBS drar sig i praktiken alltså inte för att använda offentliga medel för att göra lättförtjänta pengar på avgifter och obligationsförsäljning och profitera på nedskärningar och massuppsägningar i Storbritannien.
Medan bankerna ivrigt väntar på avgifter och nya obligationslån gör investerare som Warren Buffet med stora intressen i både Kraft och Cadbury allt de kan för att göra vinst från bägge håll oavsett vad som händer och till vilket pris. Storskaliga köp av Cadburyaktier från hedgefonder – som ju är de optimala kortsiktiga investerarna – som Paulson & Co (som nyligen presenterade en ägarandel på 2,08 % i Cadbury) och Eton Park (2,4 %) har trissat upp priset på Cadburyaktien, en värdestegring som i slutänden känns in på bara skinnet av Krafts anställda globalt vid ett eventuellt övertagande. Och samtidigt ökar trycket på Cadburys direktörer att visa att de kan motstå frestelsen och leverera ännu högre aktieägarvärde på egen hand än genom Kraft. Det är inte livsmedelsmarknaden utan finanskapitalet som driver på en utveckling där all världens arbetstagare tillhör förlorarna.