Det enda viktiga som hände under WTO:s ministertoppmöte den 15-17 december var att det gav möjlighet till WTO:s generaldirektör, Pascal Lamy, att angripa FN:s specialrapportör om Rätten till mat, Olivier De Schutter. De Schutters informationsmeddelande [1] till mötet efterlyste grundläggande ändringar i WTO:s stadgar för att skapa utrymme för att medlemsländerna skall kunna fullgöra sin skyldighet att garantera rätten till mat. "WTO", skrev De Schutter, "fortsätter att eftersträva det föråldrade målet att öka handeln för dess egen skull, snarare än att uppmuntra till mer handel bara om den ökar människornas välbefinnande. Den behandlar därför livsmedelssäkerhetspolitiken som en ovälkommen avvikelse från denna väg."
Lamys svar [2] (som kallades för ett genmäle på WTO:s sajt) visar hur sann denna kritik är.
Lamys försvar av organisationen han leder grundar sig på tre påståenden. Alla tre hänvisar bara till varandra och innehåller inte en enda hänvisning till den verklighet som är De Schutters utgångspunkt, nämligen att den ökande världshandeln med jordbruksprodukter inom WTO-systemet har åtföljts av växande livsmedelsosäkerhet och att de nuvarande reglerna för världshandeln utgör en del av problemet eftersom de begränsar u-ländernas förmåga att skydda och främja den inhemska livsmedelsproduktionen.
För det första säger Lamy, stämmer det inte att WTO:s regler bryter mot rätten till mat, eftersom denna rättighet "nämns" och "hänvisas" till i WTO:s avtal om jordbruk. "Regeringarna", säger han, "har helt rätt att bedriva den politik de önskar för att uppnå livsmedelssäkerhet inom ramen för sina internationella åtaganden." Hänvisningar och omnämnanden ger dock inte mat åt någon och de uppfyller inte heller De Schutters krav att man skall granska de verkliga följderna i världen av de regler som fastställs i detta avtal.
Dessutom har regeringarna inte bara sin suveräna rätt att bedriva en politik som främjar livsmedelssäkerheten. Deras internationella åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter tvingar dem att driva detta policymål och att verkligen agera konkret för att successivt förverkliga denna grundläggande mänskliga rättighet. Det är det som rätten till mat betyder: det är en rättighet som inte kan begränsas eller underordnas "andra" (dvs "handelsmässiga") åtaganden.
För det andra, fortsätter Lamy, är det fel att påstå att länderna kanske måste begränsa ett överdrivet beroende på handeln med jordbruksprodukter för att fullgöra sina åtaganden med avseende på rätten till mat. Bevis för detta är att organisationer som IMF, Världsbanken, OECD, FAO och WTO själv har sagt detta.
Om det skulle behövas ytterligare bevis påminner Lamy oss om att "Det stämmer att våra medlemmar förhandlar för att uppnå lika villkor inom jordbruket för att stärka förmågan att skapa livsmedelssäkerhet." Detta bara omformulerar det problem som De Schutter undersöker, nämligen huruvida, i den verkliga världen, ökad handel med jordbruksprodukter har lett till ökad livsmedelssäkerhet och, om inte, vad som måste göras.
Så här ser världen ut, enligt Lamy: "När handeln utgör en del av en konsekvent makroekonomisk och strukturell ekonomisk strategi, kommer resurserna tendera att fördelas på grundval av komparativa fördelar, vilket begränsar ineffektiviteten. Som svar på att objektiva prissignaler sänds ut i ökad omfattning anpassar konkurrenskraftiga producenter sedan sin produktion och sina investeringsbeslut. Detta svar grundat på utbudet bidrar till att minska pristrycket och därigenom till att tillgången på prisvärda livsmedel förbättras."
Lamys lama upprepning av frihandelsklichéer kan med litet god vilja förklara de "komparativa fördelar" som åtnjuts av jättelika handels- och bearbetningsbolag som dominerar den globala handeln med jordbruksråvaror. Den kan dock inte förklara den ökade otillgängligheten när det gäller prisvärda livsmedel.
"Det kanske ser ut som livsmedelssäkerhet på papperet", säger De Schutter i sitt svar [3] till Lamy, "men det är en ansats som har misslyckats med eftertryck. Verkligheten är i stället att sårbara befolkningsgrupper förpassas till ett liv i endemisk svält och fattigdom."
Genom själva sin struktur kan WTO inte vara en förklaring till den sociala förödelse som utlösts genom den nuvarande handelsordningen. Jordbruket betraktas inte som en källa till utkomst utan som en källa till handelsvaror. WTO:s regler kräver att de verkliga problem som underbygger livsmedelskrisen inte skall behandlas. De frågor som De Schutter åter tar upp i sitt svar till Lamy, "Vem producerar för vem, till vilket pris, på vilka villkor och med vilka ekonomiska, sociala och miljömässiga återverkningar", får inte ställas enligt WTO:s stadgar.
Lamys doktrinära upprepning av formuleringar som finns i litteraturen gör att man inte kan erkänna att det pågår en omfattande social och miljömässig kris, och att ett av de sätt som den tar sig uttryck i är den växande hunger i världen. Ordet "hunger" lyser för övrigt med sin frånvaro i skrivelsen till De Schutter. Han kan inte förklara varför hälften av världens växande antal svältande människor är livsmedelsproducenter, eftersom han inte kan ställa frågan: varför?
Han kan inte förklara varför den "effektiva prisfördelningen" har lett till att de minst utvecklade länderna med livsmedelsunderskott har drabbats av en 600%-ig ökning av kostnaderna för import av livsmedel under den tid som WTO har funnits. Hans enda reaktion på FAO:s prognos om att kostnaderna för u-ländernas import av spannmål kommer att stiga rekordmycket under det kommande året är att efterlysa mer av samma misslyckade politik.
En blick på de uttalade målen och det finstilta i Avtalet om jordbruk bekräftar detta och det för oss till Lamys tredje påstående, att Avtalet om jordbruk inte ger regeringarna utrymme att eftersträva livsmedelssäkerhet. Här bekräftar han än en gång bara det som sägs av De Schutter. Det "breda utrymmet" för u-länderna att driva livsmedelssäkerhetsmål finns bara i handlingar som skrivs ihop på WTO:s sekretariat. Han nämner som exempel den s k Gröna boxen som finns i avtalet (och som definierar tillåtna subventioner) men denna skapades speciellt för att göra det möjligt för löpande subventioner till storproducenter att dränka de globala marknaderna i billig import. Den är ju till sin natur oförenlig med nationella program som går ut på att stärka den inhemska produktionen genom reglering och skyddsmekanismer. Strategisk användning av spannmålsreserver för att dämpa prissvängningarna är, säger Lamy, tillåten, men bara i samband med akut livsmedelshjälp, inte som en del av reglering som leder till "snedvridning av konkurrensen". Det leder till att de jättelika råvaruhandlarna för kommandot över världens livsmedelsreserver – men det är förstås WTO som styr.
De Schutter argumenterar inte "mot" handel, något som vore lika absurt som meningslöst och han förordar inte heller total självförsörjning när det gäller livsmedelsproduktionen. Han efterlyser en omprövning och en ny skrivning av de handels- och investeringsregler som har varit förödande för så många länders förmåga att täcka sina nuvarande och framtida behov av livsmedel genom ökad inhemsk produktion, och som har gjort dem så sårbara för stigande och allt mer fluktuerande livsmedelspriser.
Han har rätt. Liknande kritik av WTO:s roll när det gäller att undergräva livsmedelssäkerheten har länge framförts av IUL och andra som kritiserar livsmedelsordningen i världen. Det som tydligen har upprört Lamy är att De Schutter, som visserligen är en oberoende expert ändå har framför sin kritik med utgångspunkt inne i FN-systemet. De Schutter har också på ett kraftfullt sätt lyft fram hur viktiga ILO:s konventioner och arbetstagarnas rättigheter är när det gäller att främja rätten till mat. "Rätten till mat är inte en råvara och vi måste sluta behandla den som om det vore fallet", skriver De Schutter. Arbetarrörelsen borde högt och fast uttala sitt stöd för hans arbete.
IUL:s publikationer om WTO och livsmedelsordningen i världen finns tillgängliga här [4].
Publikationer och andra dokument från FN:s specialrapportör om rätten till mat finns tillgängliga här [5], inklusive den utmärkta rapporten om Jordbruks-och livsmedelsnäringen och Rätten [6] till mat.