Den 23 april röstade EU:s utrikesministrar ja till att häva sanktionerna mot Burma i förmodligen ett år. Medan utrikesministrarna sammanträdde bojkottade de nyvalda parlamentsledamöterna från Aung San Suu Kyis parti Nationella demokratiska förbundet (NLD) det första mötet i den lagstiftande församlingen. De nyvalda ledamöterna vägrar förståeligt nog att svära trohet till den grundlag som ger militären dess makt.
Även om IUL och den internationella arbetarrörelsen välkomnade de (begränsade) parlamentsvalen och de (likaså begränsade) frigivningarna av politiska fångar så kvarstår faktum att militärjuntan sitter kvar vid makten. Långt över ettusen politiska fångar finns fortfarande i landet och genom ett system med reserverade platser och fullmakter behåller militären 80 % av platserna i parlamentet även efter valen nyligen – och censuren och de allvarliga inskränkningarna i mötes- och föreningsfriheten kvarstår. Burmas fria fackföreningsrörelse FTUB är en av demokratirörelsens hörnstenar men betraktas fortfarande som en ”terroristorganisation”. Och tvångsarbete tillämpas i stor omfattning av både militära och civila myndigheter.
Så sent som 30 mars sa EU:s handelskommissionär Karel De Gucht att EU ”inte skulle låta storföretagen stressa fram ytterligare lättnader av sanktionerna”, som omfattar bland annat förbud mot investeringar i viktiga sektorer. ”Man ska inte överskatta de privata företagens påtryckningar och självklart ska man inte överskatta det inflytande de har på politikernas beslut”, berättade De Gucht för Reuters under ett besök i Kambodja.
Trots det har EU faktiskt i all hast helt skamlöst gett efter för de påtryckningar som De Gucht nonchalant vägrade tillmäta minsta inflytande över beslutsfattarna. De Gucht sa dessutom att ett eventuellt beslut om att bevilja Burma återinträde i EU:s allmänna preferenssystem var beroende av framsteg i avskaffandet av tvångsarbete och att EU skulle låta sig styras av ILO härvidlag.
”Snart kommer en ILO-rapport om tvångsarbete i Myanmar eftersom det var främsta [orsaken] till att Myanmar uteslöts från preferenssystemet. Och utifrån rapportresultatet kommer EU-kommissionen att ta förnyad ställning till preferenssystemet och Myanmar”, sa han och tillade: ”Jag vet att framsteg gjorts rörande tvångsarbetsfrågan.”
Rapporten till ILO-styrelsen om tvångsarbetskraft i Burma från november 2011 finner inga belägg för att användningen av tvångsarbetskraft minskat väsentligt. Rapporten efterlyste ”meningsfulla samråd” mellan ILO och militären för att diskutera ”både den politik och de rutinmässiga beteenden som driver på militärens användning av tvångsarbetskraft, i synnerhet följande: rekryteringen av barn till försvaret; tvångsutskrivningar till försvar, brandkår och milisreserver; bärare; byggarbete, underhåll och service på militärbaser; och tvångsarbete i jordbruket. Rapporten beskriver ett antal ”kurser eller medvetandehöjande aktiviteter” (”hittills resultatlösa”) med viktiga investerare i privat sektor, men kan inte belägga någon minskad användning av tvångsarbete i den privata sektorn.
Här måste EU-ministrarna förklara sig.
Det storskaliga bruket av tvångsarbetskraft medverkade inte bara till att Burma uteslöts från det allmänna preferenssystemet. Det var en viktig orsak till EU:s gemensamma ståndpunkt 1996 som ledde till sanktioner mot regimen med särskilt åberopande av ”användningen av tortyr, summariska och godtyckliga avrättningar, tvångsarbete, övergrepp mot kvinnor, politiska arresteringar, tvångsförflyttning av befolkningsgrupper inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter, till exempel yttrande-, rörelse- och mötesfriheten.” Den gemensamma ståndpunkten låg till grund för gradvisa åtgärder, bland annat förbud mot investeringar. Tvångsarbete har aldrig ansetts som relevant enbart för det allmänna preferenssystemet – förrän nu.
Vi välkomnar alla framsteg i Burma. Ytterligare framsteg i Burma kräver ett samordnat globalt erbjudande om att gradvis ta bort sanktionerna i samma grad som konkreta framsteg kan mätas mot riktmärkena från 1996 samt mot de riktmärken för sanktioner [1] (på engelska) mot landet som utstakades av ITUC i februari 2012.
ILO måste också förklara sig. ILO:s färska treåriga samförståndsavtal med Burmas regering ger regimen ett stort och vad det verkar helt godtyckligt fastställt andrum. Varför tre år? Uppgiften är att börja avskaffa tvångsarbetet nu. Målet är att det ska avskaffas helt snarast.
Med investerare som visar sina muskler blir sådana tidsgränser särskilt tänjbara. När EU nu har tagit bort sina sanktioner blir det svårt att återinföra dem, i synnerhet när man lätt kan peka på tecken på ”framsteg”. Samförståndsavtalet får inte användas till att bereda väg för nya kapitulationer – som till exempel att bevilja Burma återinträde i det allmänna preferenssystemet – och överge demokratiska principer och ansvar.
Det är för tidigt att ta bort sanktionerna mot Burma.