Idag är det så att alla som protesterar mot en regeringspolitik som främjar arbetslöshet, ojämlikhet och förstöring av offentliga tjänster alltid och konsekvent får höra, att dessa åtgärder är nödvändiga för att "marknaden" kräver dem. Politiker från vänster till höger frånhändar sig sitt offentliga ansvar med ursäkten att det bara gör det som marknaden vill. Detta döljer förstås det faktum att marknaderna är helt och hållet politiska konstruktioner. Det sträcker sig från fängelser för gäldenärer till kolonial expropriering och modern företagsplundring när lagen (civil och handels), "tvistlösnings"organ och i sista hand polisen och militären verkställer marknadens regler.
"Marknaden" upphöjs till ett slags urtida kraft samtidigt som den tillskrivs mänskliga egenskaper. Marknader har "känslor". Regeringar försöker lugna dessa känslor genom att avskeda offentliganställda, stänga skolor och sjukhus, privatisera pensionsfonder och vidta andra liknande åtgärder. Det är märkligt att idag har de förment opersonliga inslag som utgör marknaden aldrig framträtt tydligare i all sin individualism. Handlare, bankmän, investeringsrådgivare och VDar förökar sig snabbt på Facebook. De bloggar, twittrar, talar på evenemang om företagens sociala ansvar och utfärdar råd om uppköp och försäljning på sätt som skulle ha chockat deras mer återhållsamma föregångare. De mer framsynta bland dem tillkännager att deras företag nu är ett redskap för att tillgodose grundläggande mänskliga behov (liksom mer esoteriska konsumentkrav) eftersom regeringen har "misslyckats".
Arbetstagarna kämpar med följderna av en historiskt aldrig tidigare skådad överföring av förmögenhet och resurser till allt färre ägare samtidigt som de som genomför ideologin förkunnar att politiken inte får tillåtas lägga sig i det som sker på marknaden – deras marknad. Det leder till att regeringar lägger ner biljoner på att rädda finansiella institutioner men förvägras röstandelar och att spela en roll i driften av de institutioner som har räddats med medborgarnas pengar.
Vi får höra att "Det inte finns något alternativ" till åtstramningsåtgärder vid en tidpunkt då företag i USA, i euroområdet, Storbritannien och Japan sitter på en hög med kontanter i sina balansräkningar som beräknas uppgå till 7,75 triljoner US dollar (jämfört med en global BNP på uppskattningsvis 60-65 triljoner US dollar). Penningförrådet fortsätter att växa samtidigt som regeringarna sänker bolagsskatterna och kapar minimilönerna och skär ned offentliga tjänster.
Idag på Första Maj är kraven desamma som de har varit ända sedan arbetarrörelsen för mer än hundra år sedan förklarade att 1 maj skulle vara vår – den internationella arbetarklassens – dag. Vi kräver jobb, hälsa, livsmedel, vatten, utbildning – en framtid för oss själva, våra barn och vår planet. Det är inte bara dessa våra rättigheter som vi blir bestulna på. Politiken, som ingår i allmännyttan, eftersom det är den process genom vilken medborgarna medvetet organiserar sina samhällen, håller på att privatiseras.
Om vi vill ha våra rättigheter måste vi ta tillbaka politiken som redskap för demokratiskt handlande. Occupy-rörelsen i USA utlöste stor entusiasm både i USA och andra delar av världen med hjälp av en enkel slogan – "Vi är de 99%" – vilken klart belyste privatiseringspolitikens följder. Generalstrejken i Spanien i mars hölls med mottot "De till ta ifrån oss allt!". Låt oss på Första Maj 2012 börja ta tillbaka de som har stulits från oss och låt oss "Ockupera allt"!
Ett Första Maj-uttalande av de globala fackliga federationerna och IFS återfinns på www.ituc-csi.org [1].