Nestlé – som är världens största livsmedelsföretag (och som just blivit ännu större i och med köpet av Pfizers barnmatsdivision) – har en annons för varje produkt, en CSR-rutin för varje tillfälle, en presentation för varje finansanalytiker och ett svar på varje fråga, utom en. Det är nämligen omöjligt för Nestlé att förklara hur deras påstådda engagemang för mänskliga rättigheter går ihop med hur de själva behandlat fackmedlemmarna på sin egen Nescaféfabrik i Panjang i Indonesien.
53 medlemmar i IUL-anslutna SBNIP – en fackförening som i åratal kämpat för den grundläggande rätten att förhandla med Nestlé om medlemmarnas anställningsvillkor – sparkades hämndlystet och helt godtyckligt 5-6 oktober i fjol, efter att fackföreningen tecknat ett avtal med företaget om att avbryta en strejk som vidtagits när förhandlingarna kört fast. Nestlé har olika förklaringar för sitt agerande beroende på vem som frågar. Men ingen får veta det verkliga skälet: de 53 fabriksarbetarna straffas för att de försökt hävda sina rättigheter i ett land där direktörer och personalchefer inte stillatigande låter anställda ifrågasätta deras auktoritet.
IUL och IUL:s medlemmar har uppmanat Nestlé att återanställa de sparkade arbetarna. Nestlé vägrar.
En ny fas i kampanjen inleds på IUL:s 26:e kongress som börjar 15 maj. Inom ramarna för kampanjen ”We are the 53!” inrättas en rättvisefond för Nestlé Panjang, som ska användas till att hjälpa arbetarna och deras familjer som drabbats hårt av Nestlés orättvisa och godtyckliga agerande.
