Representanter för Nestlé-förbund från hela Europa, som sammanträdde innan mötet i det europeiska företagsrådet, fick höra detaljer angående den lösning som nåtts nyligen på konflikter vid Nestlé i Indonesien och i Pakistan. Man bekräftade ånyo sin beslutsamhet att stå enade med kollegerna vid Nestlé varje gång en konflikt uppstår oavsett var i världen det är.
Företagsrådets ordförande, Peter Schmidt (NGG) läste upp ett tackbudskap som skickats av Eko Sumaryono, ordförande för Nestlé-facket i Panjang (SBNIP):
Det finns så mycket vi vill säga till er: Alla svåra ögonblick och det ögonblick när vi med tårar i ögonen kramade våra fruar och visste att vi hade vunnit. Det ögonblick, när till och med våra 4-åriga barn kunde njuta av segern och ropa “Hidup buruh, hidup serikat buruh!” (“Länge leve arbetarna, länge leve facket!”). Kan man tänka sig ett bättre sätt att lära våra barn vad en kamp är?
Denna kamp har lärt oss mycket. Det viktigaste var att vi kan överleva tack vare arbetarklasskampen och solidaritetsåtgärder. Ingen kan slå ner solidaritetskedjan. Den var där, är där och kommer alltid att finnas där.
I går eftermiddag, första dagen efter det att vi återanställts kallade jag medlemmarna till ett möte. Mötesdagordningen gick ut på att diskutera hur vi skulle kunna framföra vårt tack för denna seger till alla som hade bidragit till den. Sedan började ett stort gräl bland medlemmarna och deras fruar. Och det var stort! En del föreslog att vi skulle skicka presenter, men andra tyckte att det fanns för många människor att skicka presenter till. Några föreslog att vi skulle hålla ett möte till med t-tröjorna “We Are the 53” (Vi är de 53) och att vi skulle hålla upp en banderoll som det stod "Tack – thank you" på. Men det var ju omöjligt, eftersom kampanjen är över.
Fruarna föreslog att vi skulle bjuda in IUL:s ledning till Lampung. "Vi kommer laga den absolut godaste mat som finns för dem. Oroa er inte!" Men männen sa, "Det är dumt. Har ni en aning om hur långt de bor från oss? Det blir väldigt mycket pengar bara för en middag!"
Sedan blev det tyst. Förvirring rådde. Sedan sade en av våra medlemmars tonårsdotter, "Varför skriver ni inte helt enkelt ett brev till dem? Jag tror, att de kommer att förstå att ni alla vill tacka dem. Skicka dem bara ett par rader."
Och det stämmer.
Så i alla SBNIP:s medlemmars och deras familjers namn har jag nu skrivit detta enkla brev till er. Brevet som vi inte tänkt på tidigare, för vi trodde inte att det skulle räcka för att ge uttryck för våra känslor och att framföra vår tacksamt. Men nu kommer det här från oss.
Jag vill framföra de varmaste hälsningar och stort tack från "de 53", andra medlemmar, deras hustrur, deras barn och släktingar och grannar. Tack så väldigt mycket.
Klicka här för ett foto på Smiles i Panjang [1]
Vid slutet av mötet i det europeiska företagsrådet för Nestlé ställde alla medlemmar upp för ett gruppfoto, som sedan skickades till SBNIP som tecken på det fortsatta stödet.