Om inget oväntat sker i sista sekund så kommer världens näst största livsmedelsföretag Kraft att sluka brittiska Cadbury. Cadburys styrelseordförande Roger Carr konstaterar nu att priset var bra, trots att han knappt en månad tidigare häcklat Kraft som ett "ofokuserat" konglomerat och sagt att "ett samgående med Kraft inte har några strategiska, ledningsmässiga, driftsrelaterade eller ekonomiska fördelar". Han berömde Kraft för deras engagemang i "våra traditioner, värderingar och vårt folk världen över"… och medgav att en massa jobb nu måste bort.
I finansvärlden är det inte alltid den snabbaste som kammar hem storkovan. 2004-2008 försvann drygt 19 000 arbetstillfällen från Kraft efter påtryckningar från investerarna och företaget lånade upp väldiga belopp för att finansiera aktieåterköp. Utdelningen på aktien höjdes årligen, ja, till och med kvartalsvis, medan företaget kämpade för att nå intäktsmålen genom successiva sparplaner – fram till i fjol, när utvecklingen saktade av i baksmällan efter finansruset från köpet av Danones europeiska kakverksamhet.
Cadbury var inte lika snabba med att ge efter för påtryckningarna om "aktieägarvärde" och drog inte på full gas förrän 2008 med treårsplanen "Vision into Action" där högre aktieutdelning kopplades ihop med planerade nedskärningar på 15 % av jobben globalt. På grund av den senare starten var Cadburys balansräkning i bättre skick när Kraft och de andra intressenterna började slå sina lovar kring företaget. När så intrigerna kring prislappen tog fart i december 2009 meddelade Cadbury att de skulle leverera ännu mer till aktieägarna genom att skära ner på investeringarna och höja marginalerna.
Brittiska Unite – som slogs för ett oberoende Cadbury och varnade för att ett lånefinansierat uppköp oundvikligen skulle leda till plundring och nedskärningar – vacklar nu under en ännu större skuldbörda: av den totala köpesumman på 11,9 miljarder GBP är över 7 miljarder GBP lånade pengar. Det lasset väger tungt inte bara på Cadburys axlar, utan även på alla som jobbar i Krafts globala verksamheter som nu måste bygga ett globalt försvar.
Cadburys högsta ledning tjänar en extra hacka, ekonomiska rådgivare i bägge ändar av affären gör några miljoner och hedgefonderna som lassade på sig Cadburyaktier (och idag äger runt 30 % av företaget) när köpkriget rasade kan växla in sina spelmarker mot sedlar och ägna sig åt blankning av Kraft.
Det är lätt – men meningslöst – att peka finger åt folk som Roger Carr och kalla dem förrädare. Han har en lång karriär av företagsslakt bakom sig. Affärer är affärer och i direktörernas "förtroendeuppdrag" ingår det att göra affärer å aktieägarnas vägnar. Men det är enormt viktigt att fråga sig vad som egentligen menas med "investering" i en värld där "investeringsbanker" saknar varje intresse i företagen som drabbas av affärerna, där "investerare" köper och säljer aktier med ett tidsperspektiv som krympts från år till dagar eller rentav minuter, och där pensionsfonder som ger sken av att agera i arbetstagarnas långsiktiga intresse till förväxling liknar handlare utan annat motiv än att förmera tillgångarna de förvaltar. Den enda grupp som långsiktigt investerar i arbetsplatsernas framtid tycks vara arbetstagarna som bygger upp företagen. Cadburyaffären visar hur lite de har att säga till om – och vad som måste förändras.