Den 21 juni publicerade Brittiska Financial Times en omfattande granskning av den avancerade skatteplaneringen i samband med Cadburyaffären, när företaget 2010 köptes upp av dåvarande Kraft Foods Inc, numera ”den globala snacksjätten” Mondelez. Granskningen visar hur företaget använt sig av olika sorters skatteflykt, utöver de idag vanliga skatteparadisen. Manövrer med kodnamn som till exempel ”Martini” kokades ihop där skalbolag handlade med påhittade finansiella instrument som kamouflerades som lån för att generera fiktiva räntekostnader. Tack vare den här sortens luftaffärer behövde Cadbury bara betala 6,4 miljoner GBP i skatt i Storbritannien för en verksamhet som omsatte över en miljard pund och gav 100 miljoner GBP i vinst.
Inte långt efter köpet av Cadbury flyttade de nya ägarna Cadburys huvudkontor till lågskattelandet Schweiz. Där kan moderföretaget bokföra försäljningen av produkter som lågbeskattade royaltyintäkter från ägandet av immateriella rättigheter istället för som försäljning av tillverkade varor. Financial Times antyder att Storbritannien inte förlorar så stora skatteintäkter på grund av flytten till Schweiz som befarats, eftersom företaget ändå redan med hjälp av skatteplanering minimerat sina skatteinbetalningar i landet. Men har någon verkligen kontrollerat bokföringen och räknat på detta?
Det är visserligen ingen enkel sak att göra – det framgår med all önskvärd tydlighet av Financial Times’ granskning av skatteplaneringen. Men mot bakgrund av G8-mötet nyligen om skatteflykt skulle det vara mödan värt.
Skalbolag i Caymanöarna och andra skatteparadis är bara toppen av isberget. Granskningen i Financial Times visar helt klart att Cadburys expansion och minimala skatteinbetalningar båda hade samma orsak, nämligen avdragsgilla lån. Precis som Cadbury växte också Kraft med hjälp av lån som gjorde att företaget kunde köpa tillbaks sina aktier, höja utdelningen, blåsa upp direktörslönerna och minimera skatten utan att tillföra nytt eget kapital. Skuldsättningen antog helt andra proportioner när det mycket större och redan kraftigt skuldsatta Kraft lånade ännu mer för att kunna köpa Cadbury. Enligt de första handlingar som det nya företaget inlämnade till USA:s finansinspektion [1] (på engelska) efter uppdelningen i Mondelez och det nu rent nordamerikanska Kraft har Mondelēz långfristiga skulder på 22,09 miljarder USD och ett totalt eget kapital på 25,29 miljarder USD, d v s en skuldsättningsgrad på 87,3 %! Mondelez’ anställda världen över betalar räntan på de lånen (www.screamdelez.org [2]).
Ett skattesystem som gör det mer lönsamt med skulder än eget kapital ger fritt fram för skattesmitarna och stryper den offentliga sektorns skatteintäkter. Världens regeringar, och grupper som G8, måste se till att de absurda lånesubventionerna upphör – om de nu verkligen vill rädda de offentliga finanserna undan jätteföretagens hungriga käftar.