Ungefär var sjätte bemanningsanställd i Storbritannien får upp till 135 GBP mindre i veckolön än fast anställda som utför samma jobb i samma företag. Enligt det brittiska införlivandet av EU-direktivet om bemanningsföretag är det tack vare det så kallade ”svenska undantaget” möjligt för arbetsgivare att kringgå kravet på likalön för inhyrd personal efter 12 veckor på jobbet genom att helt enkelt förvandla dem till fast anställda i bemanningsföretaget som ”tillfälligt” hyr ut dem.
Kravet på likabehandling faller bort, förutsatt att personalkategorin får fyra veckors brittisk minimilön när det inte finns något arbete.
Arbetsgivarnas reaktion på den nya lagen 2011 var att genast flytta över tusentals ”tillfälligt” anställda till fasta anställningar på bemanningsföretagen (se Institutionaliserad orättvisa [1]). I takt med den ekonomiska ”återhämtningen” i landet har sedan dess de svenska undantagen och nolltidskontrakten (zero-hour contract), som används överallt när arbetsgivaren vill minimera arbetskostnaden genom att efter behov ringa in personal i sista minuten, ökat lavinartat.
Brittiska LO, TUC, kommer att lämna in ett formellt klagomål mot sin regering till EU.