Arbetare och fackföreningar i Colombia slår ett slag mot frihandeln med kycklingar och ställer sig bakom den strejk som genomförs av hundratusentals småbönder som drabbats hårt av de nya handelsavtalen med USA och andra länder. Vågen av strejker och demonstrationer är inte bara den viktigaste sociala rörelsen i Colombia på decennier. Den är även den bredaste folkliga protesten idag mot det globala nyliberala projektet. I en tid när sista handen under sträng sekretess läggs vid nya handels- och investeringsfördrag som till exempel Stillahavsländernas frihandelsprogram TPP [1] har vi mycket att lära av den colombianska proteströrelsen. Och den behöver globalt stöd.
Producenter av kyckling, mjölk, ris, potatis, kaffe och andra jordbruksprodukter har fått sällskap av andra grupper: lastbilschaufförer som säger ifrån mot höga bränslepriser, vårdpersonal som slåss mot privatiseringar, gruvarbetare som demonstrerar mot att landets mineraltillgångar skänks bort, lärare – alla med sina egna krav, men enade i sitt stöd för upproret på landsbygden. Centralorganisationen CUT och andra fack har varit avgörande för att mobilisera ett brett stöd.
Handelsavtalet med USA som trädde i kraft i fjol avskaffade med omedelbar verkan den 70-procentiga importtullen på jordbruksprodukter och fasar ut tullen på övriga varor. Som väntat har detta lett till att landet dränkts i billig import som inte sällan lever på direkta eller dolda subventioner. Det har fått svåra och omedelbara konsekvenser för människors försörjningsmöjligheter.
Colombias president Juan Manuel Santos reagerade först med att förneka att protesterna ägde rum (samtidigt som demonstrationer slogs ner med våld). Sedan ljög han och skyllde proteströrelsen på gerillan. Polisvåldet trappades upp och 25 augusti arresterades Hubert de Jesús Ballesteros Gómez i Bogota. Han är styrelsemedlem i CUT och en av de fackliga ledare som fått i uppdrag att förhandla med regeringen. Han är fortfarande frihetsberövad. President Santos sa sedan att han kunde tänka sig att förhandla om rörelsens krav, förutsatt att strejkerna och protesterna avbröts. Till sist gick han med på att förhandla utifrån vad han påstod var fördragets skyddsmekanismer, men samtalen har kört fast.
Handelsavtalet innehåller nämligen inga skyddsmekanismer av det slaget.
Frihandelsavtalet förbjuder Colombia att använda de tidigare rörliga tullarna som kunde höjas om importpriset sjönk. Det är tillåtet att möta plötsliga förändringar i kvantiteten av varor med tillfälliga åtgärder, men det gäller bara de importvaror som inte redan är tullfria. Colombianska producenter kan inte försvara sig mot den prisinstabilitet som gör det omöjligt för dem att försörja sig. Inte heller de mycket begränsade skyddsmekanismer som idag tillåts av WTO:s regelverk finns med i frihandelsavtalet mellan USA och Colombia – som på det viset är ett skolexempel på hur det ena handels- och investeringsavtalet följer på det andra och successivt urholkar det politiska handlingsutrymmet för enskilda länder samtidigt som företagens makt stärks.
Men det är inte enbart instabila priser som äventyrar livsmedelstryggheten och jobben på Colombias landsbygd. Ekonomisk spekulation, skenande markpriser och myndighetsrazzior mot så kallat ”oregistrerat” (d v s opatenterat) utsäde ingår i bilden.
Fackligt aktiva, småböndernas företrädare och medborgarrättsförespråkare mördas fortfarande i landet utan att någon grips eller ställs till svars – trots de ”skyddsmekanismer” som pliktskyldigt bifogats handelsavtalen med USA och EU. I juli avgick Colombias USA-ambassadör efter att han anklagats för att ha medverkat i överföringen av småbönders mark till företagsjättar via utlandsregistrerade skalbolag. Bland de inblandade företagen fanns amerikanska Cargill, Colombias största sockerproducent Riopaila Castilla och ett finansbolag som tillhör en miljardär som inte bara äger landets största dagstidning utan dessutom är god vän med president Santos. Urholkningen av livsmedelstryggheten i Colombia sker alltså i form av ett joint venture mellan inhemska och utländska investerare.
Under slagordet ”Vi är alla småbönder” kräver proteströrelsen att handelsavtalen omförhandlas eller rivs upp. Fackföreningar i hela världen bör sluta upp bakom detta krav – dra lärdom av erfarenheterna från Colombia och utnyttja dem i den egna kampen mot odemokratiska frihandels- och investeringsavtal.
Senaste nytt från proteströrelsen i Colombia hittar du på IUL:s latinamerikanska regionorganisations hemsida www.rel-uita.org [2]