Demokratirörelsen som började i Tunisien och nu sprider sig i hela Nordafrika och Mellanöstern vållar en mängd olika reaktioner, till exempel panik, överraskning och inspiration. Paniken drabbar inte bara dem som har hårdvaluta på banken och nu letar efter en fristad för sina pengar, politiker som flyr landet till en behaglig exil och ambassader och beskickningar som desperat försöker bränna och förstöra bevisen för sitt medlöperi. Den griper tag i alla som – i regionen och utomlands – tack vare sina kontakter tjänat på ett utsugarsystem baserat på våld och förtryck.
Den fenomenala beslutsamheten, disciplinen, organisationsförmågan och generösa optimismen hos folkmassorna som demonstrerar på Frihetstorget i Kairo och andra egyptiska städer inspirerar alla dem världen över som identifierar sig med deras kamp och – oavsett hur det går i Egypten – stärks i övertygelsen att folket skriver sin egen historia och ingen polisstat varar för evigt.
Tillkännagivandet av en fri egyptisk centralorganisation i slutet av januari är ett stort demokratiskt framsteg. Det är ingen överraskning att en fri fackförening bildas (om man nu inte tror på polisens konspirationsteorier): de senaste åren i Egypten har ju präglats av svåra arbetsmarknadskonflikter där textilarbetare och andra offentliganställda slåss för brödfödan och ett anständigt liv och möts av ett dagligt förtryck som gör att de hamnar på kollisionskurs med regimen.
I hela regionen gör nu arbetarna revolt. Det är en massiv folkrörelse som kräver fria fack. I Tunisien vände sig revolterande städer och medborgargrupper till centralorganisationen UGTT för samordning och organisation när revolutionen tog fart. I andra länder kan fackföreningar som kontrollerats av diktaturen komma att återerövras som redskap för arbetstagarnas intressen – eller så slängs de på historiens skräphög.
Det är omöjligt att idag veta vilka organisationer som i slutänden uppstår ur arbetarnas kamp. Det enda vi vet är att den kampen också är vår.