Facket måste förkasta Europeiska centralbankens giftiga räddningsaktioner

Investerarna är nöjda. Europeiska centralbanken (ECB), den starkaste institutionen i centrum för världens största bankkluster, har åtagit sig att stödja finansiellt utsatta eurozonregeringar genom obegränsade uppköp av obligationer. Detta borde, i princip, driva ner räntorna och sänka lånekostnaderna. Men priset blir högt: de regeringar som ansöker om centralbankens stöd måste åta sig att genomföra ytterligare nedskärningar av utgifter och personal i den offentliga sektorn.

ECB-tjänstemannen Jörg Asmussen betonade att obligationsköpen "bara kommer att äga rum när ett land åtar sig att genomföra tuffa reformåtgärder. Det är en nödvändig förutsättning för att ECB skall kunna agera." IMF:s direktör Christine Lagarde förstärkte budskapet genom att "välkomna" stödet på obligationsmarknaderna kopplat till "makroekonomiska saneringsprogram och att man följer de därmed sammanhängande struktur- och skattereformåtgärderna."

Det börjar bli ett bekant mönster nu. Politisk balansgång har blivit ECB:s främsta vapen i massiva angrepp på de offentliga tjänsterna, sociala rättigheter och kollektivförhandlingar i samarbete med EU-kommissionen och IMF (trojkan). I varje led i den tilltagande krisen har ECB tajmat sina åtgärder så att de skall ge största möjliga chockvärde för att stärka åtstramningspolitiken. Spekulativa attacker har varit helt förutsebara med tanke på det sätt på vilket räddningsaktionerna har varit organiserade. Men den finansiella "smittan" har tillåtits sprida sig. Och det är inte förrän marknaderna hotar att tappa kontrollen helt och allmänna opinionen bedövats av en medieflod om den hotande katastrofen som ECB skrider till handling – i utbyte mot ytterligare nedskärningar i den offentliga sektorn och ännu mer avreglering.

Detta cyniska och farliga spel har redan åsamkat miljontals arbetstagare onödigt lidande och man har just lovat oss ännu mer av samma vara. Facket måste klart tillbakavisa detta förgiftade räddningspiller och kräva en drastisk ändring av politiken.

ECB har enorma resurser till sitt förfogande. Hela tiden under den tilltagande krisen har man haft pengar och mekanismer för att slå tillbaka spekulanterna. Man har också resurser nog för att förankra det offentliga investeringsprogram som är det äkta redskapet som kan använda för att bekämpa krisen och utgör ett alternativ till åtstramningar. Policymakare vet att omfattande utgiftsnedskärningar leder till ökad arbetslöshet och utsätter de offentliga finanserna för ännu större påfrestningar. De vet också att de successiva räddningsaktionerna har lett till att regeringarna fått absorbera de förödande kostnaderna för privata förluster. Men de har en läxa att lära ut och ett uppdrag att uppfylla.

Tidigare i år överräckte ECB en triljon euro i nästan räntefria lån till den privata banksektorn – utan några som helst förpliktelser. Man har ännu inte redovisat offentligt för hur dessa pengar användes (ECB har i själva verket medgivit att man inte har en susning). Däremot utsätts de offentliga finanserna i länder som accepterar räddningsaktionerna för granskningar in i minsta detalj för att se till att man verkligen lider kraftigt och dessutom tvångsinförs olika bestämmelser som upphäver arbetstagarrättigheter som finns förankrade både inom EU och i internationella fördrag.

Fallet med den försvunna triljonen är inte det enda olösta mysteriet i euroområdet. Vad var, t ex, den verkliga följden för privata grekiska obligationsinnehavare av skuldomstruktureringen i februari 2012 – den berömda "haircut"? Många av dessa obligationer köptes billigt för att ge astronomiska räntor och försäkrades sedan mot förluster genom kreditswappar. Vem vann, vem förlorade och hur är läget idag? Hur stora tillgångar har "sugits ut" ur länder som enligt uppgift fick finansiellt "stöd" genom Trojkan?

Dessa frågor har ingen plats i den förhärskande berättelsen idag. Enligt den kämpar icke-politiska teknokrater tappert mot "marknadens" anonyma krafter. I själva verket följer ECB och dess bundsförvanter ett djupt politiskt program i vars hjärta man finner ett projekt som går ut på att försämra eller upphäva de framsteg som gjorts på arbetsmarknaden under de senaste femtio åren.

Detta program måste utmanas och upphävas, i första hand genom att organisera motståndet mot det senaste programmet för ännu mer fattigdom och genom att stegra protesterna mot åtstramningspolitiken.

Ja, finanssystemet behöver mer reglering och starkare verkställighet. Men den mer djupgående frågan är: reglering i vilket syfte? Krisens utveckling under de senaste fyra åren, en kris som fortfarande är oändligt långt från en verklig lösning, visar behovet att placera finansvärlden under allmänhetens tillsyn och demokratisk kontroll. Att bemöta och upphäva åtstramningspolitiken är första steget i kampen för att driva bankerna som allmännyttiga företag.